Sov sött min trogna fina bébé Rebel. Jag är så tacksam för de 11,5 åren vi fick ha dig i våra liv.

Det finns  verkligen bara en hund som du. Eller snarare upplevelse. Jag kommer ihåg hur lycklig jag var när vi fick besked från din uppfödare i Frankrike att du skulle få flytta hem till oss. Jag kommer ihåg hur jag höll fingrarna att hon skulle välja att behålla din kullbror så att det var du som skulle komma till mig.

Bara en vecka innan vi skulle hämta dig ändrades importreglerna så att du inte fick komma till Sverige förrän rabiesvaccinationen gått igenom, så vi behövde hitta fodervärd i Frankrike i 180 dagar. Jag minns hur vi genom vänners vänners vänner kom i kontakt med underbara Laetetia och Damien som öppnade sitt hem till dig, och vilka blev ditt första hem med deras bullterriers Zelda och Hermes. Jag har fortfarande kvar dina valptänder som de skickade i ett kuvert. Jag kommer ihåg hur jobbigt det var att lämna dig för att inte återse dig på så många månader, din första dag på valpkursen som jag fick vara med på i Frankrike, tåget vi missade när vi skulle åka från din uppfödare till fodervärdarna och åsnas mitt emot vägen vid deras hus som blev din bästa vän förutom Hermes.

När vi fick hem dig var du nästan ett år. Vi lärde känna din vänliga själ och personlighet, och du levde så väl upp till ditt namn. Du är den mest envisa varelse jag någonsin träffat. Det var omöjligt att få dig att göra något du inte ville, och lyckades man muta dig skulle det man ville ha utfört ske på ditt sätt. Du gav så många skratt. Jag kommer ihåg hur du vägrade gå mot skogen när Fredrik passade dig och du enbart skulle gå mot pizzerian, hur han fick släpa dig mot skogen när du gjorde ditt passiva motstånd ända tills han tvingades ge med sig.

Du var envis, och en tjuv. Du stal både från jultomten och från barn. Jag minns hur du låtsades varna mot något genom fönstret (du vaktade aldrig) och när sällskapet reste sig från bordet stal du en hel pizza. Du stal jelly beans från en godispåse men tyckte inte om dem - en efter en matade du in i minnen, smakade och spottade ut i en hög. Jag minns hur till och med min starka ledartik Vega gav upp de ihärdiga försöken att fostra dig att inte stjäla ur hennes matskål. Men du stal bara godis från hennes mun en gång. Min Rebel.

Jag minns hur Vega fostrade dig från start och när hon släpade dig över hela vardagsrumsgolvet i örat, stor som du var.

Jag minns hur du brukade hoppa ut genom fönstret när jag vädrade. Inte för att du ville ut, utan för att du kunde. Så fort du kommit ut hoppade du mot dörrhandtaget för att komma in, för dörrar kunde du öppna utan besvär. Du skrämde halvt ihjäl mig när du gjorde detta 1:20 på natten.

Du öppnade inte bara dörrar utan även kylskåp. Jag kommer ihåg hur vi inte kunde ha mat i nedre delen av kylen, och hur vi till sist fick sätta lås på kylskåpet.

Jag minns  när du råkade sätta nosen på ett elstängsel och när chocken lagt sig nosade på det igen för att undersöka vad det var. Efter den tredje gången du satt nosen på och "torkat bort" ontet i nosen, så dissade du det genom att kissa på det.

Jag minns hur du vägrade vara i samma rum som Fredrik för att han tre dagar i rad när han passat dig slängde matresterna. Hur du låg med rumpan mot honom med nosen mot ytterdörren för att visa att du ville hem. Men du bröt ner alla hans idéer om hur en hund "bör vara" och vilka regler de "bör ha" och formade en helt ny rutin för honom om hundar. Och ni blev vänner.

Jag minns hur upprörd du blev om Natalia glömde säga hej till dig när hon kom hem från dagis. Du kunde följa henne i timmar och låta, tills hon insåg att hon glömt säga hej.

Du kunde slicka på mina fötter eller händer och sedan krävde du att jag återgäldade det genom att klappa på dig. Såklart :) Ibland kunde det ske när jag sov och du väckte mig 3 på morgonen för att säga att det var min tur att klappa dig.

Jag minns hur du verkade sikta in dig på att studsa på kulorna på alla manliga besökare när du tog sats för att hälsa, och så många läppar du spräckt när du från 1 meters håll tagit sats för att pussas.

Jag minns ditt stora huvud som alltid skulle in i alla skåp man öppnade.

Jag minns hur du vid varenda utställning vi besökte tryckte nosen mot gallret i buren och tryckte ihop nosen och tryckte upp läpparna. Jag minns hur du älskade (eller nåja, tolererade) utställningar fram tills de tog bort kritik-banden man fick i ringen. Därefter var de jättetråkiga. Men vi var ett bra team du och jag Rebel, och jag är väldigt stolt över dig. Det hoppas jag att du vet.

Jag minns hur galen du kunde se ut när du vände bakåt ditt huvud så att ögonen ändå fick titta neråt och sen slicka i luften med tungan när du hälsade på folk. Du såg verkligen galen ut.

Du älskade att lukta på blommor, var tokigt glad i agility tunnlar (som du alltid kissade i medans du sprang) och att leka. Att bli kliad på magen.. Att åka lastbil älskade du - du kände dig så stor när du satt så högt upp och tittade ner på alla småbilar.

Jag minns hur du skulle kissa i en backe men lyfte fel ben och rullade ner. Jag minns hur du försökte hoppa ut från fönstret på 5e våningen när du skulle klippa dina klor och hur du slogs som en tecknad figur när du skulle tvättas i badkaret. Jag minns när du körde huvudet rakt igenom en bokhylla när vi var dumma nog att rulla en boll åt dig inomhus. Du var en levande orkan Rebel.

Jag minns hur du använde nosen för att helt maniskt trycka på pipleksaker och jag minns hur stabil och oförarglig du var mot hundvalparna. Enbart Jocke fick dig att flippa en gång då du gav till ett så förtvivlat vrål och duttade honom på magen med nosen genom hela köket precis som dina pipleksaker,

Men mest minns jag din otroligt ömsinta själ. Du var så kärleksfull och tillgiven och det fanns inget ont i dig. Du lät bokstavligen en fluga krypa in i nosen. Hundar som normalt ogillade andra hundar lugnades i din närhet. Du var så otroligt snäll, och du var otroligt tålmodig.

Du var en rebel och en kämpe. När du förlorade ditt ben i cancer var jag så orolig att det var fel beslut att låta dig amputeras. Men veterinären ringde mig dagen efter och berättade du hade rymt tre gånger från djursjukvårdarna och då var redo att åka hem. Du var faktiskt snabbare på tre ben än vad du varit på fyra Rebel. Vi fick nästan ett år extra med dig efter din diagnos men när det visade sig att det spridits till lungorna var vi tvungna att låta dig gå...

Jag saknar dig så mycket Rebel, jag kommer aldrig igen få springa omkring i skogen och ropa "Au pied Rebel", aldrig igen säga "c'est bien Rebel". Eller sjunga Alouette för dig, som du älskade att höra och nästan sjöng med i. Jag saknar dig och längtar efter att få träffa dig igen. Men till dess vet jag att du har det underbart med dina vänner Albin, Vega och Saga. Och Hermes och din mamma Hunta och bror Chuck. Du springer fri och lycklig och stark, äter all brie du vill och aldrig tvingas bada...

Tu me manqes...